Ständigt återkommande

5 Okt

Och så var det det här med att tillhöra en jätteförsamling. Som jag funderar över, ständigt återkommer till. Att närvara, men inte riktigt tillhöra. Att hälsa glatt, men inte komma in på livet. Att få påtår och tretår, men inte våga gråta.

Ändå kan jag inte låta bli att tycka om och vilja mer. Tro gott och längta efter att lära känna.


Kyrka

En byggnad
Och mer
Träsmak, myror i benen
Och längtan
Förväntan
Tittar in i era nackar
Och tycker att de är vackra
Och tror att ni är
Vackra
Jag vill se mer

Kristus framför mig
Bakom mig
Runt omkring
Ni är (bara) människor
Men ni synliggör

Annonser

2 svar to “Ständigt återkommande”

  1. Ann 11 oktober, 2010 den 21:55 #

    Påtår och tretår men inte våga gråta…
    Finurligt fångar du något av kärnan av det där som är så svårt med kyrkan. Att få plats med både glädje och sorg. Samtidigt. På riktigt. Och naturligt. Tänk om de fick mötas. Tänk om alla tårar var välkomna! I koppen och i ögat. Mitt på blanka söndagen.

  2. Josefine 13 oktober, 2010 den 15:32 #

    Ja. Hur gör man egentligen? Är en liten församling det enda rätta? Och finns allt det där i de små?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: