Men bevara mig från armhävningar

18 Mar

När jag var liten gick jag på gymnastik. Eller kvällsjumpan som vi sa. Och så spelade jag fotboll. När jag blev lite äldre la jag till aerobic på kvällsschemat.

I skolan gillade jag gympan och vi hade innebandy- och volleybollturneringar i kommunen varje termin. I min idrottklass på högstadiet spelade nästan alla fotboll och var dundertaggade på lektionerna.

När jag blev ännu lite äldre, då det var på tok för litet att spela i sjumannalag, ville inte vår tränare träna oss längre och nästan hela laget började träna med en annan klubb. I elvamannalag. Och fotbollen som hela min uppväxt varit något som sammanförde oss och tvingade oss tjejer att hålla sams blev plötsligt något som splittrade. Det blev tävling spelarna emellan och skitsnack. Jag tränade bara några veckor.

Och på skolgympan fanns det två fack att placeras i: de slappa mediatjejernas lilla unkna icapåse (min klass) och de superambitiösa naturarnas välfyllda sportbag. Och där var jag, någonstans mittemellan. Förkylningar avlöste varann och jag fick ont i knäna efter att ha slutat med fotbollen. Idrottslektionerna var inte direkt prioriterade och sedan dess har jag inte rört på mig så mycket. (Eller jo. Under året på missionsskolan cyklade jag nästan två mil fyra dagar i veckan, och det har jag tänkt att börja med så snart det blir vår på marken.)

För tre veckor sedan började jag på Friskis. Yihaa! Jag har bara varit där två gånger men tycker det är jätteroligt. Känner mig aspeppad och sörjer den här vansinnigt intensiva förkylning jag drabbats av.
Ibland nynnar jag en egenkomponerad sång för mig själv. Texten är enkel: ”Jag är en sån som tränar, jag är en sån som tränar.”

Jag är en sån som tränar. Och i dag, efter att ha läst den här artikeln, är jag dessutom peppad på att bli idrottsfröken!

Jag har en kompis som också tränar på Friskis.
Här är ett smakprov från hennes blogg: ”Jag blir glad av att se olika människors träningsstilar, kläder och brist på taktkänsla. Jag är aldrig sämst, det finns alltid någon som inte hänger med i rörelserna och någon som, likt mig, inte orkar göra alla armhävningar.”

Hur rör du på dig?

Annonser

2 svar to “Men bevara mig från armhävningar”

  1. ks 21 mars, 2011 den 16:36 #

    Hihi, du och jag linda. typiska sporttjejer.

  2. Maria H 21 mars, 2011 den 16:47 #

    Jag tänkte skriva något om att jag också är en sån som tränar. Men det hade du redan fattat…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: