Det bär uppåt och hemåt

8 Sep

Livet här är skört. Det kan ta slut när som helst och vi har inte blivit lovade mer än så. Vi lever alla under samma premisser: förr eller senare kommer vi att dö. Ändå är det lika ofattbart varje gång en människa rycks ifrån oss.

Det är dagen efter att Stefan Liv och nästan alla hans lagkamrater dog. Jag kände ingen av dem, är inget helhjärtat hv-fan och hade knappt hört om Lokomotiv Jaroslavl förut.
Men jag blev så berörd ändå. När jag först läste om flygkraschen tänkte jag: hoppas, hoppas att inte Stefan var med. Och sedan: Men om inte han var med så var det ändå fyrtio andra fäder, makar, pojkvänner och söner som omkom.
Sedan dess har jag tänkt mycket på det. På alla som är kvar i de familjer som berörts. På den här specifika händelsen, de här specifika dödsfallen men också generellt.

Varje dag drabbas någon av stor sorg, och en människas bortgång berör så många fler än närmaste familjen. Livet är skört. Vi vet ju det. Ena sekunden fullt av liv, och så plötsligt ingenting. Ett helt liv är slut.
Det är tungt.

Jag har sedan gymnasietiden haft en innerlig längtan efter himlen. Inte för att jag varit besviken på livet eller haft dödslängtan. Snarare livslängtan!
Men den senaste tiden har jag blivit väldigt… inte rädd för döden men… Jo, kanske rädd för döden. Rädd framförallt för att Emil ska dö före mig, men också för att jag själv inte på något sätt känner mig redo att dö. Det finns så mycket i livet som jag vill uppleva och hinna med!
Själva rädslan slipper jag gärna, livsglädjen älskar jag men jag önskar att jag skulle återfå den djupa vissheten om att livet räcker längre än den gräns som döden är. Och att jordelivet, trots allt, inte på långa vägar kommer slå det eviga livet i himlen.

Den här fantastiska texten hjälper mig en god bit på väg, nynna gärna med:

Jag har hört om en stad ovan molnen,
ovan jordiska, dimhöljda länder,
jag har hört om de solljusa stränder
och en gång, tänk en gång är jag där!
Halleluja! Jag högt måste sjunga!
Halleluja! Jag går till den staden.
Om än stegen blir trötta och tunga,
bär det uppåt och hemåt ändå.

Jag har hört om ett land utan tårar,
utan sorg, utan nöd, utan strider,
och där ingen av sjukdom mer lider
och en gång, tänk en gång är jag där!
Halleluja! Där fröjdas vi alla!
Halleluja! Vart tvivel försvunnit!
Aldrig mer skall jag stappla och falla,
jag är framme, ja, hemma hos Gud

Jag har hört om den snövita dräkten
och om glansen av gyllene kronor.
Jag har hört om den himmelska släkten,
och en gång, tänk en gång är jag där!
Halleluja! Jag fröjdas i anden!
Jag kan höra den himmelska sången
och det sliter i jordiska banden,
ty jag vet, jag skall snart vara där.

Annonser

3 svar to “Det bär uppåt och hemåt”

  1. Linda 8 september, 2011 den 22:32 #

    Jag har hört om den himmelska släkten,
    och en gång, tänk en gång är jag där!
    När jag hör den strofen, då liksom ryser jag extra av glädje. Faktiskt. Det känns fantastiskt. Varmt.
    Den himmelska släkten.

  2. Lars Hagman 9 september, 2011 den 17:39 #

    Tack Linda för de varma tankarna. Nu kämpar vi på ett stycke till. Hälsa Emil. Hur går det med projektet?
    Med kärlek/Lars Hagman

Trackbacks/Pingbacks

  1. En bra början « sammanlagt.se - 20 september, 2011

    […] sidan återgett två andra författares rader (bland annat Antonio Tabucchis: ”Man säger att döden är en gåta, men det faktum att man existerat är en ännu större gåta.”) inleder Can sin bok om sin […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: