Den där synden

25 Mar

Vi tror att vi måste vara perfekta för att möta Gud. Kanske tror vi till och med att vi är perfekta. Vi är ju kristna. Omvända. Vi syndar inte. Som dom.

Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. 1 Joh 1:9

Bibelstudiet i dag handlade om syndabekännelse. Visst finns det synd i bland oss. Jag är till exempel ganska dålig på att säga emot, att säga ifrån när det behövs. Vi pratade om att det behöver bli naturligt bland oss att bekänna synder, i förtroliga samtal, kanske två och två. Ett par stycken berättade om egna erfarenheter av det och vi har väl alla upplevelser av hur befriande det är att erkänna fel man gjort och be om förlåtelse. Eller när någon annan erkänner att hon hade fel och ber mig om förlåtelse.

Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd. 1 Joh 1:6-7

Och Märta formulerade det så bra:

Verklig gemenskap, med Gud eller andra, kräver sanning. Inte perfektion, men sanning.

Och jag tänker att det är det där vi har blandat ihop. Vi behöver inte vara perfekta för att möta Gud. Men vi måste vara sanna.

Annonser

7 svar to “Den där synden”

  1. Emma F 25 mars, 2012 den 21:07 #

    Klokt! Må Gud välsigna er och oss andra mer sunda gemenskaper där vi vågar vara ärliga mot varandra, oss själva och Gud!

  2. Kristin 26 mars, 2012 den 19:21 #

    Måste och måste tror jag väl inte. Osannhet är väl också en synd som Gud kan hjälpa till med.

    • Linda 26 mars, 2012 den 21:12 #

      Haha, det där har Kristin skrivit, tänkte jag innan jag såg att det var du 😉
      Hmm, jo, visst. Lögn är ju absolut en synd som Gud kan ta itu med, men för att be om hjälp om det krävs väl ett visst mått av insikt och sanning. Eller?
      Men jag tror också att för VERKLIG gemenskap krävs sanning, att man inte undangömmer eller ljuger för varandra. Varken för Gud eller människor. Men man kan ju för det ha en relation.
      Jag tänker att man kan ha verklig gemenskap med Gud, trots att man syndar – annars kunde vi ju lägga ner – men att vi behöver vara sanna inför Gud och oss själva att det är så. Att Gud är hejdundrans bra och att vi i alla fall har potential men är rätt usla emellanåt.

      • Kristin 28 mars, 2012 den 20:10 #

        Jo ett _visst_ mått av insikt och sanning behövs det förstås för att be om den hjälpen. Det håller jag verkligen med om. Men du skriver att ”för VERKLIG gemenskap krävs sanning, att man inte undangömmer eller ljuger för varandra” … Och jag tror inte att vi någonsin i detta liv kan bli helt fria från undangömmande och lögn? Det kostar på att leva i denna världen, och ett av prisen är väl att man smittas av vanor som till exempel att hålla inne med sina tankar och känslor, korrigera dem, förfina dem eller rentav ljuga. Jag kan inte vara helt sann med och mot Gud och mina medmänniskor, fast jag försöker. Det ligger en massa automatiska eller semi-automatiska rättelser, tillrättalägganden och övermålanden i vägen – som dyker upp nästan utan att jag märker det ibland, och ibland hinner jag inte röja undan dem. Men stark gemenskap känner jag ändå. Kanske att det räcker för mig att jag är så sann jag kan, för att känna gemenskap.

      • Linda 28 mars, 2012 den 20:18 #

        Jo, men jag förstår vad du menar tror jag. Och jag håller med dig. Men jag tror att det du skriver är att vara sann. ”Hej Gud. Jag ljuger ibland.” Inte ”Hej Gud, jag ljuger aldrig.”

        Och jag tror att man kan känna stark gemenskap trots att man undanhåller tankar och känslor och hittar på och blabla, men jag tror att gemenskapen skulle vara verkligare – sannare – om man släppte fram allt!

        Men så tänker jag också att Verklig gemenskap kanske kan ersättas med Sann gemenskap och då säger ju begreppet i sig självt att det kräver sanning. Och sann gemenskap i den högsta meningen har vi nog inte förrän i himlen.

      • Kristin 28 mars, 2012 den 20:46 #

        Så måste jag förstås också fråga hur du visste att det var jag. 🙂

      • Linda 28 mars, 2012 den 21:51 #

        ”Måste och måste tror jag väl inte.”
        Vem skulle det annars vara?

        Jag tänkte igen på allt du sagt: Ingen kan vara helt sann, typ, och så vidare.
        Nä. Men bibelstudiet handlade ju om syndabekännelse, inte hur vi är perfekta. Alltså, att vi kan och får bekänna synder för varandra och på så vis komma sanningen närmare.
        Jag är med dig jag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: