Tagen på allvar

28 Mar

När jag var liten var jag ganska kaxig. Eller. Jag vågade iallafall ta för mig. Pratade högt och mycket (kanske lite väl mycket emellanåt), tog plats och delade gärna med mig av mina åsikter. Jag sa ifrån om någon blev felbehandlad och var van vid att bli lyssnad på.

Men under högstadiet och gymnasiet hände något. Jag blev tystare, mer tillbakadragen. Min efterhandskonstruktionsförklaringsmodell handlar om könsroller. Förstås. Gissningen är att jag insåg att det faktiskt är okvinnligt att ta plats. Jag började förstå att en kvinna ska vara lugn, mild och nicka bekräftande. Skratta när andra skämtar, men inte skoja till det för mycket själv.

Nu för tiden är jag smärtsamt medveten om det könsrollsskapande som pågår runt omkring oss, hela tiden. Vi har – som kvinnor och män – så många outtalade förväntningar att leva upp till att vi skulle behöva både öronproppar och hörselskydd om de uttalades varje gång de aktualiserades. Och jag är så vansinnigt less på att inte bara få vara – på lika villkor. Jag vill gapskratta när jag känner för det, gråta när jag är ledsen. Hålla låda i timtal när jag har någonting att säga, sitta tyst och lyssna när jag tycker att andra har mer att komma med. Och jag önskar detsamma för dig.

Förra veckan presenterade jag min uppsats på Svenska Freds Örebros årsmöte. Tio entusiastiska pensionärer lyssnade, frågade, kommenterade och kom med uppmuntrade tillrop. Jag blev tillfrågad – och sen tagen på allvar och respekterad. Och jag har sällan varit så generad; bara av det faktum att jag blev uppmärksammad och tagen på allvar. Jag räknades med. Utan att låtsas vara varken manligare eller äldre än vad jag är.

När jag blir gammal ska jag vara ganska kaxig. Eller. Jag ska åtminstone våga ta för mig. Prata högt och mycket (kanske lite väl mycket emellanåt), ta plats och gärna dela med mig av mina åsikter. Jag ska säga ifrån om någon blir felbehandlad och vara van vid att bli lyssnad på. Tagen på allvar.

Annonser

3 svar to “Tagen på allvar”

  1. Emma F 29 mars, 2012 den 07:12 #

    Heja dig! Av någon anledning börjar min hjärna spela upp ”Kan vi, vill vi, törs vi? Ja, vi kan, vi vill, vi törs!” – fast det är ju inte riktigt det det handlar om alla gånger. Det handlar om att också få utrymme – och som du säger, respekt och uppmuntran. Därför kan jag glädja dig (och andra) med att vi nu på lärarprogrammet tar upp den här problematiken en hel del i många olika sammanhang, för att bli medvetna om den och kunna göra något så att tjejerna får och vill ta större plats utan att för den skull bli ”okvinnliga”.

    Frid!

  2. Elisabet 29 mars, 2012 den 15:24 #

    vad intressant att det var helt tvärtom för mig. först var jag blyg och tyst. sen tänkte jag att jag får ju också ta plats.

    till och från tvivlar jag mycket på att jag har något vettigt att säga, men jag kan faktiskt inte hålla truten även om jag försöker. tänker varje lektion att nu! nu ska jag inte säga mer än någon mening idag.(undrar i och för sig om pratglada män också gör det…) sen blir det en fråga och alla sitter tysta. då håller jag låda. (och så känner jag igen att jag kanske tar mig för stora friheter…)

    ska tilläggas att skola är något som ligger mycket inom bekvämlighetszonen.

    jag vet inte vad jag vill säga med det här. för jag håller med också om att man ska få vara- på lika villkor.

    • Josefine 31 mars, 2012 den 12:33 #

      Emma; Javisst handlar det både om att ges möjlighet – och att ta chanserna när de kommer. Jag läser också till lärare och upplever att genus är en stor del av utbildningen. Min frustration (som ledde till det här blogginlägget) handlar nog mycket om att jag just nu, på min praktikplats, upplever att teori och verklighet krockar. På många sätt förstärker lärarna och skolan och samhället tyvärr de könsroller som eleverna själva så effektivt formar in varandra i… Och det är så sorgligt att se… Önskar att jag själv var lite mer frimodig och kunde föregå med gott exempel, men jag faller nog lätt in i det hela, jag också… Undrar just hur man kan uppmuntra eleverna att vara sig själva, oavsett könstillhörighet?

      Elisabet; Gott å höra. Jag gillar verkligen att du pratar och delar med dig av tankar och åsikter! Att du vågar kan ge andra modet att våga detsamma. Du var en frisk fläkt på Diakoniakvällarna ;] Undrar om det ses som ”omanligt” att inte vilja/våga ta för sig i offentliga sammanhang…?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: