10 tips till dig som ska ringa till en kundtjänst

1. Sänk volymen på radion innan du ringer. Eller ännu hellre: Stäng av den.

2. Stå inte bredvid en maskin på en industri när du pratar. Åtminstone inte en som är igång.

3. Se till att du har hyfsad täckning på mobiltelefonen. Och ring inte från bilen.

4. Svälj den kladdiga lunchbaguetten innan du ringer. Eller välj åtminstone en som inte ger allt för mycket ljudeffekter vid intagandet.

5. Om du precis har sprungit upp för en lång trappa – flåsa en stund innan du slår numret.

– Så där ja –

6. Börja samtalet med att presentera dig och ditt ärende – kortfattat. Gör sedan en liten paus.

7. Undvik skrik och svordomar så långt det går. Ta ett djupt andetag och sätt din uteblivna tidning (för att ta ett random exempel) i proportion till det som står i den.

8. Tänk på att personen i andra änden oftast inte är ditt problem, utan den som kan hjälpa dig att hitta en lösning.

9. När du ställt en fråga – glöm inte bort att också lyssna på svaret.

10. Koncentrera dig på det pågående samtalet. Det runt omkring (kunder, barn, barnbarn, gubbar, hundar, andra telefonsamtal et.c.) kan vänta. Inte? I så fall passar det kanske bättre att ringa lite senare.

Lycka till!

Att leva på existensminimum och allas rätt till lika konsumtion

Eller Vikten av goda argument.

Jag tycker det är hemskt problematiskt, det här med pengar. Tankarna kring att klara sig på de pengar man har, vad som är en rimlig lön och löneutveckling. För flera år sedan läste jag en artikel om att studiebidraget och studielånen är alldeles för snålt tilltagna. Studenter överlever inte på de pengarna. Man lever på existensminimum. Har kanske inte ens råd att ha tv. Visst, det kanske är lite pengar, men jag blir så himla trött på dåliga argument. Som en tjej som tyckte studiebidraget var på tok för litet: hon tyckte det var hemskt att gå in i en affär och se en snygg tröja och inte kunna köpa den. Ja. Snacka om att leva på existensminimum.

I senaste numret av Vision (min facktidning) står det om att tandsköterskorna i Jönköpings län gör löneuppror. Och ja, tandsköterskor tjänar uruselt och lönen står i princip still (även om jag tycker att de sköterskorna i har det gott ställt som med sina 19 300 kr i ingångslön har över tusen kronor mer än en ny sköterska i Örebro läns landsting). Men jag provoceras av argumenten för högre lön: Cecilia är 25 år, har två barn och ett huslån vilket är stört omöjligt att betala av med hennes lilla tandsköterskelön. Allas rätt till lika stora lån liksom. Ja, lönerna är bedrövliga, men man kan väl inte leva som om man hade högre lön, när man inte har det?  Man kan väl inte använda det som argument: jag har inte råd att leva som grannen med den här lilla lönen och mina barn har väl också rätt till en egen studsmassa, ge mig mer!

Jag blir så trött. Det känns så oseriöst. Men man kan säga att man gör ett sjukt bra jobb och att hela Folktandvården skulle stå still om det inte fanns en tandsköterska på plats. Som vet vart man vrider på vattnet till utrustningen. Hur man bokar en ny tid. Som hittar i alla skåpen. Som kan registrera ett tandborstsköp i datasystemet. Som vet hur diskmaskinerna fungerar och vart det finns rena instrument till nästa patient.

Jag gör ett bra jobb, jag tycker att jag borde ha mer i lön. Ni skulle ju inte klara er utan mig!

Tagen på allvar

När jag var liten var jag ganska kaxig. Eller. Jag vågade iallafall ta för mig. Pratade högt och mycket (kanske lite väl mycket emellanåt), tog plats och delade gärna med mig av mina åsikter. Jag sa ifrån om någon blev felbehandlad och var van vid att bli lyssnad på.

Men under högstadiet och gymnasiet hände något. Jag blev tystare, mer tillbakadragen. Min efterhandskonstruktionsförklaringsmodell handlar om könsroller. Förstås. Gissningen är att jag insåg att det faktiskt är okvinnligt att ta plats. Jag började förstå att en kvinna ska vara lugn, mild och nicka bekräftande. Skratta när andra skämtar, men inte skoja till det för mycket själv.

Nu för tiden är jag smärtsamt medveten om det könsrollsskapande som pågår runt omkring oss, hela tiden. Vi har – som kvinnor och män – så många outtalade förväntningar att leva upp till att vi skulle behöva både öronproppar och hörselskydd om de uttalades varje gång de aktualiserades. Och jag är så vansinnigt less på att inte bara få vara – på lika villkor. Jag vill gapskratta när jag känner för det, gråta när jag är ledsen. Hålla låda i timtal när jag har någonting att säga, sitta tyst och lyssna när jag tycker att andra har mer att komma med. Och jag önskar detsamma för dig.

Förra veckan presenterade jag min uppsats på Svenska Freds Örebros årsmöte. Tio entusiastiska pensionärer lyssnade, frågade, kommenterade och kom med uppmuntrade tillrop. Jag blev tillfrågad – och sen tagen på allvar och respekterad. Och jag har sällan varit så generad; bara av det faktum att jag blev uppmärksammad och tagen på allvar. Jag räknades med. Utan att låtsas vara varken manligare eller äldre än vad jag är.

När jag blir gammal ska jag vara ganska kaxig. Eller. Jag ska åtminstone våga ta för mig. Prata högt och mycket (kanske lite väl mycket emellanåt), ta plats och gärna dela med mig av mina åsikter. Jag ska säga ifrån om någon blir felbehandlad och vara van vid att bli lyssnad på. Tagen på allvar.

Den enes bröd

”Ni kommer aldrig få mig att darra på manschetten när det gäller det som ger jobb, det som ger exportinkomster till Sverige. Sverige har byggt sitt välstånd, sin rikedom, våra möjligheter att ha bra sjukvård, bra välfärd, på att vi handlar med andra länder. Det är det vi har diskuterat under en lång stund, hur små, öppna ekonomier ska kunna klara den konkurrensen.”

Tänk att det råder yttrande- och tryckfrihet i det här landet. Till skillnad från Saudiarabien och andra länder som Sverige exporterar vapen till. De där friheterna är till och med två av våra fyra grundlagar. Och det tänker jag nu utnyttja till att skriva: Reinfeldt, ditt resonemang håller inte. Den människosyn du förmedlar är vedervärdig och gör mig mörkrädd. Och dina argument skulle rättfärdiga export av PRECIS VAD SOM HELST – bara fantasin kan sätta gränser.

Finns det inga andra värden än svensk välfärd som är värda att kämpa för?

För att citera Svenska Freds Anna Ek: ”Vi bygger upp en utrikespolitik och vårt eget samhälle på basis av att människor i diktaturer ska betala med sina liv och med de rättigheter de har i egenskap av att vara just människor. Allt för att skapa jobb och trygghet här i Sverige.”

Bäst i världen

På tio-i-topp-listan över världens största vapenexportörer hittar man… Lilla Sverige. Och 2010 var vi till och med bäst i världen, räknat per person. 13,7 miljarder kronor exporterade vi krigsmateriel för – det blir ungefär 1500 kronor per person, per dig och mig.   (För rättvisans skull ska nämnas att det bara är större vapensystem som räknas in i den här statistiken och alltså inga lätta vapen. Dessutom kan enskilda jättebamseorder påverka siffrorna.)

De som förespråkar vapenexport pratar gärna om exportinkomster, säkerhet och arbetsmarknad. De som är kritiska säger emot på vissa av punkterna, till exempel betonar man att vapenexporten också kostar enormt mycket.

Men främst lyfter kritikerna frågan till en annan nivå. Sverige är en aktör i den globala vapenhandeln – som göder konflikter, orsakar kapprustning, dödar civila och driver människor på flykt. Dessutom bidrar vapenhandeln till brott mot mänskliga rättigheter och motverkar hållbar utveckling i fattiga länder.

Vår vapenindustri ger många arbetstillfällen och exportinkomster, yes box. Och kanske kan vi känna oss tryggare med egenproducerad materiel.

Men hej, hallå. Vakna Sverige. Vi skryter över neutral politik och höga biståndsnivåer. Samtidigt är vi världsbäst på att exportera produkter vars syfte är döden.

Ekonomi vs. moral. Kanske är det där frågan landar.

Krigsmateriel till salu

Om du levde i ett land som förbjudit vapenexport.
Men som ändå regelbundet gjorde generösa undantag från förbudet.
Kanske för att man ville vara vänlig mot andra länder, kanske för att man hade en vapenindustri som behövde exportera för att överleva.
Om dina folkvalda bestämde sig för att satsa 38 miljoner kronor av skattepengarna på en ny myndighet som skulle hjälpa vapenexporten på traven.
Och gav tjänstemän uppgiften att avgöra vilka affärer som skulle tillåtas.

Vad skulle du göra?

Om dina demokratiska rättigheter faktiskt sträckte sig längre än till några färgglada papperslappar bakom ett grönt tygskynke var fjärde år.
Om du varken blev fängslad eller torterad för att göra din åsikt hörd.
Om du kunde gå med i en fredsorganisation.
Eller mejla utrikesministern och handelsministern och statsministern.
Skriva en insändare i din lokaltidning. Eller ett blogginlägg.
Skrika på gator och torg. Eller viska i människors öron.

Skulle du våga?

Vardagsljud

Musik i all ära, men finns det något mer fridfullt ljud än en lågmäld diskmaskin? Det liksom signalerar att det är klart, fullbordat, dags att luta sig tillbaka. Med all rätt.

Och musik i all ära, men finns det något mer hoppfullt ljud än en puttrande kaffebryggare? I kombination med kaffedoft. Något gott är på gång.

Vilka vardagsljud gillar du allra bäst?

Det är advent

Ja, på söndag är det första advent. Vad härligt. Jag gillar att vänta på Jesus!

I onsdags hade vi lite adventsfika på jobbet, och i dag smygfirar många skolor in advent. Dagen publicerar på ledarsidan hur ett sådant firande kan se ut runt om i Sverige år 2011. Varsågoda!

Agenda för grundskolans adventsfirande i Knäckebrohults kyrka i nådens år 2011
Godkänd av Skolverket för spridning och efterföljd i rikets alla skolor.

1. Välkommen Kyrkoherde Frohm, i jeans och tröja: ”Välkomna till kyrkan. Här jobbar jag och några till. Vi har tänt ljus för att ni ska tycka att det är riktigt mysigt och trevligt nu när det snart är jul. Ni kanske undrar varför kyrkan finns och vad vi gör på dagarna eller vad den stora tavlan som hänger här framme föreställer. Det kan jag inte berätta om utan det får ni fråga er lärare eller era föräldrar. Innan rektorn talar ska vi sjunga en sång tillsammans som handlar om det vi alla längtar efter vid den här årstiden. Det är nummer ett på det blad som ni alla har fått. En del av orden är lite konstiga och gammeldags men ni förstår säkert vem den handlar om.”

2. Alla sjunger sång nummer ett
Bereden väg för tomten
Berg sjunken, djup stån opp
Han kommer, han som alltid
står främst i barnens hopp
Vår önskelistas förste
och varuhusets störste
Välkommen vare han
I habegärets namn
Svenskt folk för dig han träder
Och öppnar säcken opp
Ta på de bästa kläder
och väck på nytt ditt hopp
Vår önskelistas förste
Och varuhusets störste
Välkommen vare han
I habegärets namn

3. Rektors tal
Rektor Lyhörd, i tomteskägg och röd luva, talar om glädjen i att baka saffransbröd, göra julgodis och så småningom klä julgranen. Han lovar att berätta för tomten att alla barn i skolan har varit snälla hela höstterminen så att det blir riktigt många julklappar.

4. Rektor tänder adventsljuset med orden”Det första ljuset hjälper oss att få goda idéer när vi ska skriva våra önskelistor.”

5. Alla sjunger sång nummer två
Nu tändas tusen juleljus
På jordens mörka rund
Och tusen, tusen stråla ock
På himlens djupblå grund
Och över stad och land i dag
Går julens glada bud
att gröt och sillen i sin lag
på julbord dukas upp
En lussekatt med russin i
O låt oss baka fort
Och pepparkaka med kristyr
Som smakar ack så gott

6. Leksakshandlare Närig får ordet
Han visar delar av sortimentet, bland annat en radiostyrd bil (extrapris endast 799:-) som får köra upp och ned för altargången.

7. Alla sjunger sång nummer tre
Dagen är kommen, köplust triumferar
Kom låt oss skynda till centrumet
Hälsad av handeln, nytt rekord förväntas
O kom, låt oss handla, o kom låt oss handla
O kom låt oss förköpa oss i juletid.

8. Avslutning
Kyrkoherde Frohm: ”Tack för att ni ville komma till kyrkan i dag. Skriv nu era önskelistor till tomten så att han har något att fylla säcken med! En riktigt god jul önskar jag er alla. Och välkomna tillbaka när det är dags för nästa stora högtid, påsken. Då får ni hör om påskkärringar, påskris och påskägg och allt annat som hör påsken till.”

Ikväll bjuder vi in till adventspyssel: den här listan kommer gå varm för tredje året i rad.

Tänd ett ljus ikväll

I natt är det dags för årets elfte massdeportation.

”Sverige är ett av få länder som fortsätter tvångsutvisa människor till Irak, trots avrådan från FN, stark kritik från människorätts-organisationer och vädjan från Irak om att sluta med mass-deportationerna.

Var med och uppmärksamma de inhumana utvisningarna och visa solidaritet med de människor som tvångsutvisas. Vi tror och vet att vi är många som inte ställer upp på att människor behandlas så här. Visa det du också!

Tänd ett gravljus utomhus (på t.ex. ett torg, en gata, i en trappuppgång) tillsammans med en lapp/skylt/budskap, t.ex:

IDAG SKER EN MASSDEPORTATION!!
DET HÄR LJUSET BRINNER FÖR DEM SOM
MOT SIN VILJA
UTVISAS FRÅN SVERIGE
TILL KRIGETS IRAK.

Eller tänd ett hav av ljus tillsammans. Eller sätt upp en lapp där du jobbar/studerar/hänger/bor. Eller gör något helt annat.”

Ps. Tänk om vi skulle våga skrika lite också. Högt så det hörs.

Ansvarstagare