Spridda anteckningar

24 Jul

Jag brukar följa Underbaraclaras blogg och ibland läser jag även kommentarer. När det kommer till tro och åsikter är det sällan ett trevligt klimat i kommentarsfältet och jag upplever att det är så mycket missuppfattningar samtidigt som det inte ges tillfälle att förklara sig. Både i bloggen och i andra forum. Alla har sina uppfattningar klara liksom.

En annan sak som jag tänkt på de senaste dagarna är denna trend att saker som känns bra är bra. ”Man behöver inte be till Jesus, men varför inte göra det om det känns rätt för en själv?”. Hela tiden dessa känslor. Emil och jag har pratat om hur man liksom skjuter saker ifrån sig genom att prata om att saker känns, istället för att uttrycka att man tycker (”Det känns som vi blir för många om även de ska komma”, istället för att ”Jag tycker inte vi ska bjuda fler.” Hålla åsikten ifrån sig liksom.). Den där känslan används på många sätt.

Nu läser jag en bok av Magnus Malm, Viskningar från katakomberna – skisser för en kristen motkultur. Den innehåller flera krönikor. Mycket intressant. Ett par stycken av de senaste har behandlat just känslan. Hur evangeliet från början var tänkt att röra vid samvetet (det är förbjudet i dag – Rör inte mitt samvete!), till att sedan handla om intellektet och nu bara röra vid känslor. Det ska kännas rätt.

I nyss lästa kapitel (Är vi från våra sinnen?) skriver Malm om tre kontaktytor med Gud och att det mänskliga är en av dessa ytor (till skillnad från vad gnostikerna hävdar). Det mänskliga innebär till exempel känslolivet och här vill jag citera Magnus:

Känslorna talar alltid sanning. De ljuger aldrig. De ger alltid en exakt och osmickad information om verkligheten. Däremot är de inte lika pålitliga i fråga om rätt och fel.

Känns som ett bra förhållningssätt, eller hur känner du?

10 tips till dig som ska ringa till en kundtjänst

18 Jul

1. Sänk volymen på radion innan du ringer. Eller ännu hellre: Stäng av den.

2. Stå inte bredvid en maskin på en industri när du pratar. Åtminstone inte en som är igång.

3. Se till att du har hyfsad täckning på mobiltelefonen. Och ring inte från bilen.

4. Svälj den kladdiga lunchbaguetten innan du ringer. Eller välj åtminstone en som inte ger allt för mycket ljudeffekter vid intagandet.

5. Om du precis har sprungit upp för en lång trappa – flåsa en stund innan du slår numret.

– Så där ja –

6. Börja samtalet med att presentera dig och ditt ärende – kortfattat. Gör sedan en liten paus.

7. Undvik skrik och svordomar så långt det går. Ta ett djupt andetag och sätt din uteblivna tidning (för att ta ett random exempel) i proportion till det som står i den.

8. Tänk på att personen i andra änden oftast inte är ditt problem, utan den som kan hjälpa dig att hitta en lösning.

9. När du ställt en fråga – glöm inte bort att också lyssna på svaret.

10. Koncentrera dig på det pågående samtalet. Det runt omkring (kunder, barn, barnbarn, gubbar, hundar, andra telefonsamtal et.c.) kan vänta. Inte? I så fall passar det kanske bättre att ringa lite senare.

Lycka till!

Sommarläsningen

5 Jul

Sommarens första bok blev något otippat: Det magiska spelet – en berättelse om två världar av Anna Cnattingius. Någon som har läst den? Det är inte vilken bok som helst! Inte för att den är särskilt magisk, men det var min favoritbok när jag var en så där tolv år, och jag har läst den flera gånger tidigare. Under våren har jag kommit att tänka på den lite då och då, och så hittade jag den på Erikshjälpen i Vimmerby en lördag. Har aldrig sett den någon annanstans än på Sunhults skolbibliotek förut. Det är ju alltid lite läskigt att läsa gamla favoritböcker, eller se favoritfilmer från förr, för de är ju sällan lika bra nu så då. Men den här boken kunde jag ändå förstå att jag gillade. Visst är den löjlig och barnslig emellanåt, men den är ju skriven för barn! Det märks också varifrån författaren hämtat inspiration: berättelsen är en blandning av Narnia, nordisk mytologi, Kristens resa och Sagan om Ringen. Dessutom återkommer en mening från Bibeln varje gång farmor frågar barnbarnet om var kusinen håller hus: Jag kan väl inte hålla reda på henne heller.

Vilka böcker vill du läsa i sommar?

Att leva på existensminimum och allas rätt till lika konsumtion

2 Jul

Eller Vikten av goda argument.

Jag tycker det är hemskt problematiskt, det här med pengar. Tankarna kring att klara sig på de pengar man har, vad som är en rimlig lön och löneutveckling. För flera år sedan läste jag en artikel om att studiebidraget och studielånen är alldeles för snålt tilltagna. Studenter överlever inte på de pengarna. Man lever på existensminimum. Har kanske inte ens råd att ha tv. Visst, det kanske är lite pengar, men jag blir så himla trött på dåliga argument. Som en tjej som tyckte studiebidraget var på tok för litet: hon tyckte det var hemskt att gå in i en affär och se en snygg tröja och inte kunna köpa den. Ja. Snacka om att leva på existensminimum.

I senaste numret av Vision (min facktidning) står det om att tandsköterskorna i Jönköpings län gör löneuppror. Och ja, tandsköterskor tjänar uruselt och lönen står i princip still (även om jag tycker att de sköterskorna i har det gott ställt som med sina 19 300 kr i ingångslön har över tusen kronor mer än en ny sköterska i Örebro läns landsting). Men jag provoceras av argumenten för högre lön: Cecilia är 25 år, har två barn och ett huslån vilket är stört omöjligt att betala av med hennes lilla tandsköterskelön. Allas rätt till lika stora lån liksom. Ja, lönerna är bedrövliga, men man kan väl inte leva som om man hade högre lön, när man inte har det?  Man kan väl inte använda det som argument: jag har inte råd att leva som grannen med den här lilla lönen och mina barn har väl också rätt till en egen studsmassa, ge mig mer!

Jag blir så trött. Det känns så oseriöst. Men man kan säga att man gör ett sjukt bra jobb och att hela Folktandvården skulle stå still om det inte fanns en tandsköterska på plats. Som vet vart man vrider på vattnet till utrustningen. Hur man bokar en ny tid. Som hittar i alla skåpen. Som kan registrera ett tandborstsköp i datasystemet. Som vet hur diskmaskinerna fungerar och vart det finns rena instrument till nästa patient.

Jag gör ett bra jobb, jag tycker att jag borde ha mer i lön. Ni skulle ju inte klara er utan mig!

Djup tanke

27 Jun

Tänk att ett stycke om grammatikens mening, skrivet av en fiktiv fransk tolvåring, skulle snubbla in på min topp tio-lista över fantastiska texter!

”Så i morse när jag tvingades utså ännu en litteraturlektion utan litteratur och ännu en språklektion utan språklig intelligens kände jag en hopplöshet som var så total att jag inte kunde behärska mig längre. Madame Maigre pratade om adjektivattribut och sade att våra uppsatser helt saknade sådana ”trots att ni borde lärt er använda dem i småskolan”. ”Det är inte klokt och se elever som är så odugliga i grammatik”, tillade hon och tittade på Achille Grand-Fernet. Jag gillar inte Achille, men jag var överens med honom när han ställde sin fråga. Den var naturlig, Dessutom blir jag chockad när en språklärare slarvar med infinitivmärket. Det är som en sopgubbe som glömmer soporna, ”Men vad ska man ha grammatik till egentligen?” frågade han. […] Madame Maigre drog en djup suck som betydde något i stil med ”Måste jag alltid utsättas för så dumma frågor?” och svarade: ”Grammatiken är till för att man ska tala och skriva väl.”
Då trodde jag att jag skulle få en hjärtattack. Jag har aldrig hört något så idiotiskt. Och därmed menar jag inte att det är
fel, jag menar att det verkligen är idiotiskt. Att säga till tonåringar som redan kan tala och skriva att det är det grammatiken är till för, det är som att säga till någon att man måste läsa toalettens historia för att kunna kissa och bajsa rätt. Det är totalt meningslöst! […] Vi kunde uttala och böja verb innan vi ens visste att det var ett verb. Och det kanske kan hjälpa att veta det, men jag tror inte att det är avgörande.
Personligen tror jag att grammatiken är en ingång till skönheten. När man talar, läser eller skriver känner man på sig om man har uttalat en vacker mening eller om man håller på att skriva en. Man har förmågan att känna igen en vacker formulering eller en vacker stil. Men när man lär sig grammatik får man tillträde till en annan dimension av språkets skönhet. Att läsa grammatik är att bena upp språket, undersöka hur det är konstruerat, se det i all dess nakenhet på något sätt. Och det är då det är underbart, för man tänker: ”Vad bra det är gjort, vad det är vackert!”, ”Vad det är starkt, fyndigt, rikt och subtilt!”. Bara vetskapen om att det finns flera slags ord och att man måste kunna dem för att avgöra hur man ska använda dem och hur de är förenliga gör mig förtjust. Jag tycker till exempel inte att det finns något vackrare än språkets grundtanke, att det finns substantiv och verb. När man vet det har man redan grepp om kärnan till alla meningar. Är det inte underbart? Substantiv, verb…”

[ur Igelkottens elegans, s.157-162]

Fyrkantighet och kaffe

22 Jun

En kille jag gillar väldigt mycket beklagar sig då och då över fyrkantiga människor. Alltså inte individer med samma bredd som höjd, utan de där som inte kan rucka på regler och principer – no matter what. Och jag är beredd att hålla med. Men nu inser jag att jag själv fallit i fällan… ”Nej, du kan tyvärr inte göra en reklamation åt din granne. Varje kund måste ringa för egen räkning. Varför? För att min chef har sagt det.”

Det är lätt att tro att regler är till för att följas och att man själv är en liten maskin som bara ska göra det som förväntas – varken mer eller mindre. Kanske tenderar osäkra nybörjare att vara extra principfasta. Men jag vill påminnas om, åter och igen, att människor alltid och undantagslöst är viktigare än byråkrati. Bli en smula mer ”Javisst, vi reklamerar väl alla avvikelser i hela distriktet när vi ändå är igång!”

Eller åtminstone bli öppen för att det kan dyka upp tillfällen för oväntad generositet:

Sommarjobb

20 Jun

Ett fenomen som väcker blandade känslor i mig. Lite hat-kärlek och lite frustration. Jobbigast är väl själva sökandet.

Men ibland blir det ändå sådär rätt. Den här sommaren trivs jag som en fisk, men drömmer mig ändå tillbaka till 2010 och veckorna på Bjärka

Jag har egentligen ingen aning om hur jag hamnade där. Och än mindre visste jag då, om vad det skulle innebära. Kände mig ensam och vilsen och bortkommen men blev snart omhändertagen av fina Helena. Det är märkligt det där, hur man ibland kan lära känna (och tycka om!) en människa så ruskigt snabbt.

På Bjärka är det stilla – skräckinjagande och förtjusande stilla. Det tog en vecka för mina tankar att sluta snurra. Men sen blev jag vän med tystnaden. Och källarbageriet, tvättstugan, blomrabatterna, skurhinkarna och tideböns-böckerna.


Och sen ville jag tillbaka när novemberkylan kom.