Jag vill bara tacka mig själv

I veckan gick det avsnittet av Sommarpratarna som bland andra Clara Lidström var med i. Kring hennes sommarprat blev det en del tal om kyrkan och det är en sak som jag inte förstår:

Varför är det så svårt för en del människor att rikta tacksamheten till någon annan än sig själv?

Malin Sävstam beskriver sig själv som kristen, men säger sig ha problem med just det: att man i kyrkan ”ska” vara tacksam och tacksam till Gud.

Själv är jag enormt glad över att ha någon att rikta tacksamheten mot. Ni vet de här fantastiskt vackra sommarkvällarna. Eller de där underbara musikstyckena, klassiska eller moderna. Eller alla djupa relationer. Eller när man själv lyckas bra.

Tack Gud, för naturen! Tack Gud, för att du skapat musiken! Tack Gud, för att jag få leva nära andra människor! Tack Gud, för att jag får uppleva det här!

Men jag ser mig ändå inte som självförnekande, eller människoförnekande. Jag tycker jag är bra! Jag tycker du är bra! Men jag tror inte att någon kan ta åt sig all ära för en trädgård, ett musikstycke, en god relation eller en lyckad karriär.

Jag tror att det har att göra med att jag är så viss om att det började med Gud. Det var Gud som skapade jorden. Och det var Gud som skapade mig. Dig. Jonathan Johansson. Naturen. Det är han som ger gåvorna och möjligheten till allt vi får njuta av.

Men varför ses det som så bakåtsträvande och förtryckande att rikta tacksamheten också mot Gud. Varför och hur blev det så att om inte allt ljus är på mig, så… ja, så finns jag inte eller vadå?

Jag vill prata mer om det här!