Här var det livat

Japp. Då var det 2013 och påsken är just förbi. På en av de bloggar jag regelbundet kikar in på hittade jag den här fantastiska – fantastiska – bilden och jag tycker den passar bra som upplivningsförsök här på Sammanlagt.se.

Hej Örebro!

Åh, kära Örebro! Kära Frida. Och Josefine!

Vi lever och mår bra. Livet går i rasande fart, och samtidigt ganska långsamt. Jag antar att det är höstmörkret. Ja, det är lika mörkt och gråmulet, blåsigt och regnigt här som i Närke (och resten av Sverige). Skimret kring Mariannelund har lagt sig, om man så säger. Men det är ju också något gott och fint över vardagen. Som tur är, det är ju det som är livet. Vi bor här, jobbar, är, äter, ber och sover. De senaste dagarna har vi planterat häck. 120 plantor. Det kommer bli fint, men som en gubbe på jobbet sa i dag: Nu måste ni bo här hela livet så ni får se hur häcken blir. Ja, kanske det.

Vi saknar Örebro. Er. Församlingen. Staden. Livet.

Nu lyssnar jag på Robbie Williams senaste skiva. Såg honom på Skavlan i fredags och diggade verkligen hans nya singel Candy. Yeah!

How are you?

Kram!

Hej Mariannelund

Hej Emil och Linda!

Hur mår ni?  Har träffat Josefine nu två helger i rad och då har jag liksom kommit och tänkt lite extra på er! Hur har ni det där nere i småland? KRAM från örebro

Allemansrätten

Trots att det är tre månader sedan vi lämnade Örebro kikar jag fortfarande in på NA.se.

Diggar den här killen, frågan är om det är att elda utomhus när även ”inomhus” brinner ner…

frisk luft och höst!

Det är något magiskt med att snöra på sig vandringskängorna och ge sig ut och vandra. Det är få ställen där tankarna kan flyga flyga så fritt och luften är så klar, som på fjället. Hade glömt bort hur härligt det är och på vägen upp kunde jag inte hålla tyst utan utropade flera gånger till mina medvandrare – Det här skulle fler göra, det här skulle alla behöva!

Högst upp på fjället la vi oss raklånga på marken och blickade upp mot skyn.  Efter en lång stund, sa en av mina vänner – Nu, nu är jag redo för ett år till.

Vi andra förstod precis vad han menade och kunde inte annat än att hålla med.  För nu mina vänner – nu är det höst.  Har ni känt det? Jag tycker att det är fint. Jag gillar krispigheten i luften och jag gillar att se naturen skifta färg. Jag gillar att gömma mig i stora stickade tröjor, snurra på mig långa halsdukar och tassa runt i raggsockor stickade av mormor.

Lika tacksam som jag är för den långa och härliga sommaren, lika tacksam är jag för att det nu är hösten. Jag är redo – är ni?

Sverige

Alltså, hur svårt kan det va? Vem bestämmer det här? Hallå!?

Igår utvisades ytterligare 40 irakier. Några utav dem delar sin berättelse här. Läs!

Alltså…

Jag kan verkligen inte sluta titta.

På knipungarna som kastar sig ut ur holken.

Karin Thorell heter fotografen. Hon bor i Överkalix, 110 mil härifrån.

Spridda anteckningar

Jag brukar följa Underbaraclaras blogg och ibland läser jag även kommentarer. När det kommer till tro och åsikter är det sällan ett trevligt klimat i kommentarsfältet och jag upplever att det är så mycket missuppfattningar samtidigt som det inte ges tillfälle att förklara sig. Både i bloggen och i andra forum. Alla har sina uppfattningar klara liksom.

En annan sak som jag tänkt på de senaste dagarna är denna trend att saker som känns bra är bra. ”Man behöver inte be till Jesus, men varför inte göra det om det känns rätt för en själv?”. Hela tiden dessa känslor. Emil och jag har pratat om hur man liksom skjuter saker ifrån sig genom att prata om att saker känns, istället för att uttrycka att man tycker (”Det känns som vi blir för många om även de ska komma”, istället för att ”Jag tycker inte vi ska bjuda fler.” Hålla åsikten ifrån sig liksom.). Den där känslan används på många sätt.

Nu läser jag en bok av Magnus Malm, Viskningar från katakomberna – skisser för en kristen motkultur. Den innehåller flera krönikor. Mycket intressant. Ett par stycken av de senaste har behandlat just känslan. Hur evangeliet från början var tänkt att röra vid samvetet (det är förbjudet i dag – Rör inte mitt samvete!), till att sedan handla om intellektet och nu bara röra vid känslor. Det ska kännas rätt.

I nyss lästa kapitel (Är vi från våra sinnen?) skriver Malm om tre kontaktytor med Gud och att det mänskliga är en av dessa ytor (till skillnad från vad gnostikerna hävdar). Det mänskliga innebär till exempel känslolivet och här vill jag citera Magnus:

Känslorna talar alltid sanning. De ljuger aldrig. De ger alltid en exakt och osmickad information om verkligheten. Däremot är de inte lika pålitliga i fråga om rätt och fel.

Känns som ett bra förhållningssätt, eller hur känner du?

10 tips till dig som ska ringa till en kundtjänst

1. Sänk volymen på radion innan du ringer. Eller ännu hellre: Stäng av den.

2. Stå inte bredvid en maskin på en industri när du pratar. Åtminstone inte en som är igång.

3. Se till att du har hyfsad täckning på mobiltelefonen. Och ring inte från bilen.

4. Svälj den kladdiga lunchbaguetten innan du ringer. Eller välj åtminstone en som inte ger allt för mycket ljudeffekter vid intagandet.

5. Om du precis har sprungit upp för en lång trappa – flåsa en stund innan du slår numret.

– Så där ja –

6. Börja samtalet med att presentera dig och ditt ärende – kortfattat. Gör sedan en liten paus.

7. Undvik skrik och svordomar så långt det går. Ta ett djupt andetag och sätt din uteblivna tidning (för att ta ett random exempel) i proportion till det som står i den.

8. Tänk på att personen i andra änden oftast inte är ditt problem, utan den som kan hjälpa dig att hitta en lösning.

9. När du ställt en fråga – glöm inte bort att också lyssna på svaret.

10. Koncentrera dig på det pågående samtalet. Det runt omkring (kunder, barn, barnbarn, gubbar, hundar, andra telefonsamtal et.c.) kan vänta. Inte? I så fall passar det kanske bättre att ringa lite senare.

Lycka till!

Sommarläsningen

Sommarens första bok blev något otippat: Det magiska spelet – en berättelse om två världar av Anna Cnattingius. Någon som har läst den? Det är inte vilken bok som helst! Inte för att den är särskilt magisk, men det var min favoritbok när jag var en så där tolv år, och jag har läst den flera gånger tidigare. Under våren har jag kommit att tänka på den lite då och då, och så hittade jag den på Erikshjälpen i Vimmerby en lördag. Har aldrig sett den någon annanstans än på Sunhults skolbibliotek förut. Det är ju alltid lite läskigt att läsa gamla favoritböcker, eller se favoritfilmer från förr, för de är ju sällan lika bra nu så då. Men den här boken kunde jag ändå förstå att jag gillade. Visst är den löjlig och barnslig emellanåt, men den är ju skriven för barn! Det märks också varifrån författaren hämtat inspiration: berättelsen är en blandning av Narnia, nordisk mytologi, Kristens resa och Sagan om Ringen. Dessutom återkommer en mening från Bibeln varje gång farmor frågar barnbarnet om var kusinen håller hus: Jag kan väl inte hålla reda på henne heller.

Vilka böcker vill du läsa i sommar?