Hej Mariannelund

Hej Emil och Linda!

Hur mår ni?  Har träffat Josefine nu två helger i rad och då har jag liksom kommit och tänkt lite extra på er! Hur har ni det där nere i småland? KRAM från örebro

Allemansrätten

Trots att det är tre månader sedan vi lämnade Örebro kikar jag fortfarande in på NA.se.

Diggar den här killen, frågan är om det är att elda utomhus när även ”inomhus” brinner ner…

frisk luft och höst!

Det är något magiskt med att snöra på sig vandringskängorna och ge sig ut och vandra. Det är få ställen där tankarna kan flyga flyga så fritt och luften är så klar, som på fjället. Hade glömt bort hur härligt det är och på vägen upp kunde jag inte hålla tyst utan utropade flera gånger till mina medvandrare – Det här skulle fler göra, det här skulle alla behöva!

Högst upp på fjället la vi oss raklånga på marken och blickade upp mot skyn.  Efter en lång stund, sa en av mina vänner – Nu, nu är jag redo för ett år till.

Vi andra förstod precis vad han menade och kunde inte annat än att hålla med.  För nu mina vänner – nu är det höst.  Har ni känt det? Jag tycker att det är fint. Jag gillar krispigheten i luften och jag gillar att se naturen skifta färg. Jag gillar att gömma mig i stora stickade tröjor, snurra på mig långa halsdukar och tassa runt i raggsockor stickade av mormor.

Lika tacksam som jag är för den långa och härliga sommaren, lika tacksam är jag för att det nu är hösten. Jag är redo – är ni?

Sverige

Alltså, hur svårt kan det va? Vem bestämmer det här? Hallå!?

Igår utvisades ytterligare 40 irakier. Några utav dem delar sin berättelse här. Läs!

Sommarläsningen

Sommarens första bok blev något otippat: Det magiska spelet – en berättelse om två världar av Anna Cnattingius. Någon som har läst den? Det är inte vilken bok som helst! Inte för att den är särskilt magisk, men det var min favoritbok när jag var en så där tolv år, och jag har läst den flera gånger tidigare. Under våren har jag kommit att tänka på den lite då och då, och så hittade jag den på Erikshjälpen i Vimmerby en lördag. Har aldrig sett den någon annanstans än på Sunhults skolbibliotek förut. Det är ju alltid lite läskigt att läsa gamla favoritböcker, eller se favoritfilmer från förr, för de är ju sällan lika bra nu så då. Men den här boken kunde jag ändå förstå att jag gillade. Visst är den löjlig och barnslig emellanåt, men den är ju skriven för barn! Det märks också varifrån författaren hämtat inspiration: berättelsen är en blandning av Narnia, nordisk mytologi, Kristens resa och Sagan om Ringen. Dessutom återkommer en mening från Bibeln varje gång farmor frågar barnbarnet om var kusinen håller hus: Jag kan väl inte hålla reda på henne heller.

Vilka böcker vill du läsa i sommar?

Djup tanke

Tänk att ett stycke om grammatikens mening, skrivet av en fiktiv fransk tolvåring, skulle snubbla in på min topp tio-lista över fantastiska texter!

”Så i morse när jag tvingades utså ännu en litteraturlektion utan litteratur och ännu en språklektion utan språklig intelligens kände jag en hopplöshet som var så total att jag inte kunde behärska mig längre. Madame Maigre pratade om adjektivattribut och sade att våra uppsatser helt saknade sådana ”trots att ni borde lärt er använda dem i småskolan”. ”Det är inte klokt och se elever som är så odugliga i grammatik”, tillade hon och tittade på Achille Grand-Fernet. Jag gillar inte Achille, men jag var överens med honom när han ställde sin fråga. Den var naturlig, Dessutom blir jag chockad när en språklärare slarvar med infinitivmärket. Det är som en sopgubbe som glömmer soporna, ”Men vad ska man ha grammatik till egentligen?” frågade han. […] Madame Maigre drog en djup suck som betydde något i stil med ”Måste jag alltid utsättas för så dumma frågor?” och svarade: ”Grammatiken är till för att man ska tala och skriva väl.”
Då trodde jag att jag skulle få en hjärtattack. Jag har aldrig hört något så idiotiskt. Och därmed menar jag inte att det är fel, jag menar att det verkligen är idiotiskt. Att säga till tonåringar som redan kan tala och skriva att det är det grammatiken är till för, det är som att säga till någon att man måste läsa toalettens historia för att kunna kissa och bajsa rätt. Det är totalt meningslöst! […] Vi kunde uttala och böja verb innan vi ens visste att det var ett verb. Och det kanske kan hjälpa att veta det, men jag tror inte att det är avgörande.
Personligen tror jag att grammatiken är en ingång till skönheten. När man talar, läser eller skriver känner man på sig om man har uttalat en vacker mening eller om man håller på att skriva en. Man har förmågan att känna igen en vacker formulering eller en vacker stil. Men när man lär sig grammatik får man tillträde till en annan dimension av språkets skönhet. Att läsa grammatik är att bena upp språket, undersöka hur det är konstruerat, se det i all dess nakenhet på något sätt. Och det är då det är underbart, för man tänker: ”Vad bra det är gjort, vad det är vackert!”, ”Vad det är starkt, fyndigt, rikt och subtilt!”. Bara vetskapen om att det finns flera slags ord och att man måste kunna dem för att avgöra hur man ska använda dem och hur de är förenliga gör mig förtjust. Jag tycker till exempel inte att det finns något vackrare än språkets grundtanke, att det finns substantiv och verb. När man vet det har man redan grepp om kärnan till alla meningar. Är det inte underbart? Substantiv, verb…”

[ur Igelkottens elegans, s.157-162]

Fyrkantighet och kaffe

En kille jag gillar väldigt mycket beklagar sig då och då över fyrkantiga människor. Alltså inte individer med samma bredd som höjd, utan de där som inte kan rucka på regler och principer – no matter what. Och jag är beredd att hålla med. Men nu inser jag att jag själv fallit i fällan… ”Nej, du kan tyvärr inte göra en reklamation åt din granne. Varje kund måste ringa för egen räkning. Varför? För att min chef har sagt det.”

Det är lätt att tro att regler är till för att följas och att man själv är en liten maskin som bara ska göra det som förväntas – varken mer eller mindre. Kanske tenderar osäkra nybörjare att vara extra principfasta. Men jag vill påminnas om, åter och igen, att människor alltid och undantagslöst är viktigare än byråkrati. Bli en smula mer ”Javisst, vi reklamerar väl alla avvikelser i hela distriktet när vi ändå är igång!”

Eller åtminstone bli öppen för att det kan dyka upp tillfällen för oväntad generositet:

Sommarjobb

Ett fenomen som väcker blandade känslor i mig. Lite hat-kärlek och lite frustration. Jobbigast är väl själva sökandet.

Men ibland blir det ändå sådär rätt. Den här sommaren trivs jag som en fisk, men drömmer mig ändå tillbaka till 2010 och veckorna på Bjärka…

Jag har egentligen ingen aning om hur jag hamnade där. Och än mindre visste jag då, om vad det skulle innebära. Kände mig ensam och vilsen och bortkommen men blev snart omhändertagen av fina Helena. Det är märkligt det där, hur man ibland kan lära känna (och tycka om!) en människa så ruskigt snabbt.

På Bjärka är det stilla – skräckinjagande och förtjusande stilla. Det tog en vecka för mina tankar att sluta snurra. Men sen blev jag vän med tystnaden. Och källarbageriet, tvättstugan, blomrabatterna, skurhinkarna och tideböns-böckerna.

Och sen ville jag tillbaka när novemberkylan kom.

Du förändrar allt

Du renovera min syn, du gav mig nya penslar. Knuffa mig in i nuet, fast jag bad att få vänta. Du sa att tiden fattas, för hur jag lever på risk. Du måla mig en karta, markerad med ett kryss.

Himmel vad jag gillar den här låten.

När man är åtta år är man ganska stor och samtidigt ganska liten

.. Man är så pass stor att man kan vara iväg med kompisarna en fredagkväll för att leka, äta pizza och kolla på film OCH vara uppe hela natten eller i alla fall till kl tolv.  Och man är till och med så pass stor att man kan låtsas som att man inte alls tyckte att spökberättelsen var särskilt läskig fast man egentligen tyckte det. Men man är samtidigt så pass liten att det kan kännas både spännande och läskigt (!) att sova borta och tur är väl att man är så pass liten att det fortfarande är helt okej att sova med en ankis, en vildis (vildsvin) och en apis bredvid sig i sängen.

Man kan vara så pass stor att man kan alla trix som finns (?) på longboarden, man kan tala rövarspråket flytande och man kan namnen på alla (!) Harry Potter-karaktärer som finns. Men man kan också vara så pass liten att man blir ledsen när ens kompis inte vill leka med en längre, när man inte vinner den där tävlingen och när man drömt en mardröm som man vet inte var på riktigt men som kändes jätteverklig. Och man kan också vara så pass liten att man oroar sig för kompisen vars föräldrar ska skilja sig och man kan börja gråta när man är jättetrött och inte förstår hur sovsäcken ska få plats i sin påse.

I helgen har jag hängt med en gäng åttaåringar, det var kaos (som det ska vara:)  Har full respekt för småbarnsföräldrar och är också väldigt glad att jag och några till fått förtroendet att ta hand om deras barn. Jag har lärt mig massor i helgen. Men trots att jag i en åttaårings ögon är vuxen – ja till och med lastgammal (!) – känner jag mig fortfarande som att jag är åtta år (!) ibland. Ganska stor men samtidigt ganska liten.

   en trött, en ankis och en zoombie!