Nästan fyra år

När man är nästan fyra år är man sprängfylld av ord, fakta av alla dess slag, berättelser och idéer. Och frågor.

Framför allt frågor. Det gäller ju att förstå hur allt hänger ihop. Själva existensen. Sin egen och andras.

Är du barn? Är du vuxen? Varför är du inte barn? Är du mamma? Varför är du inte det? Har du varit bebis? Är du barn? Är du barn och vuxen? Varför är ni bara två? Först var du ett frö.

Jag visar bilder från när jag var liten: Är det här du? Är det här du? Och det här är du. Och det här är du. Hette du Linda här? Här hette du Linda. Här hette du Linda. Här hette du Linda. Här hette du Linda. (Ganska många bilder på mig som barn.) Här hette du Linda. Här hette du Linda.

Varför heter du Linda?

När du var så här kort var du så här många år. Han måttar på min kropp och försöker få upp rätt antal fingrar. Och så håller det på ett tag. Han måttar alltid strax under halsen och jag är skojig och säger att det måste sett konstigt ut att jag inte hade något huvud.

Han spänner ögonen i mig och säger: När jag pratar om det här så menar jag att du hade huvud.

För övrigt har det cyklats mycket, lekts i lekparker och naturreservat och fikats en hel del. I stugan nedan till exempel.

Och på balkongen, som nyligen invigts tillsammans med vänner och nyplanterade penséer. Särskilt penséerna vill framföra sitt tack för ett gott sällskap.