Min nya hjältinna

…är en liten flicka med svärd.

Karlakarlar och ilskna smågrabbar

Stark, trygg, stabil, beslutsam, rakryggad, modig… Vad är manligt?

Det finns så mycket omkring oss som vi inte tänker på, bara tar för givet. Normer. Alla påverkas av normerna kring manlighet. Det handlar om föräldern som hämtar sitt söndergråtna barn på dagis och får höra; ”Idag har Kalle har varit så arg, så arg”. I själva verket har han varit ledsen. Det handlar om den unge mannen som förväntas klämma ur sig ett HÖHÖ varje gång grabbarna benämner sina tjejer som ”hushållerskan” eller ”regeringen”. Och det handlar om machokillarna på reklampelarna som signalerar… Ja, vad signalerar de?

Jag fastnar iallafall åter igen för begreppet handlingsutrymme. Och tror att vi behöver ge varandra ett utökat sådant – exempelvis tillgång till hela känsloregistret och rätten att välja vad vi tycker är roligt.

Det är säkrast att rakt av leva upp till de förväntningar som ställs på oss. Det ger trygghet, säkerhet och ibland privilegier. Men vi har skapat normerna och kan därför omskapa dem. Utmana, ifrågasätta, provocera…

Blev det här flummigt? Ja. Men det är kanske en början.

”Killarna är visst inte här idag”

Jag kan ta upp kollekt. Alldeles säkert kan jag till och med göra det ganska bra. Jag har haft betydligt svårare uppdrag i mina dar – ja, jag har till och med burit en kollektbox förrut. Jag kan le trevligt både mot dem som lägger en slant och mot dem som skakar urskuldande på huvudet. Sen går man fram på en liten rad, ber för att pengarna ska få hamna där de behövs och räcka lika länge som fem bröd och två fiskar en gång gjorde. (Trots att majoriteten av oss hade kunnat lägga rätt mycket mer.) Jag klarar det också.

Men av någon anledning började jag känna mig osäker i uppgiften. Tankarna gick i banor som ”klarar jag verkligen det här?” och kollektboxen kändes tung och klumpig i min hand. ”Tänk om jag tappar den… Tänk om pengarna inte blir välsignade för att jag ber fel eller börjar insamlandet i fel ände av bänkraden.”

Anledningen kan ha varit att jag och kompisen fick uppgiften med väldigt kort varsel, en ytterst tvivlande blick och motivationen; ”Ja, vi brukar ju alltid ha killar till det här. Men kan ni tänka er att göra det? Killarna är visst inte här idag.”

Sånt här möter unga tjejer dagligen – man hämmas av andras förväntningar eller krav eller förutfattade meningar ellervaddetnuär och blir inte riktigt tagen på allvar. (Säkert har du också exempel på detta?) Att se hur människors handlingsutrymme begränsas på grund av kön, etnicitet, sexualitet, funktionsnedsättning, ålder… Det gör mig så vansinnigt ledsen. Och jag tror att det gör ont i Gud.

När det är tyst ett tag

Ibland är det så svårt att finna något tillräckligt intressant att skriva om. Trots att jag som bloggläsare/-tittare inte är särskilt krävande när det gäller er andra som bloggar. Jag tycker det är roligt med små triviala (inget illa ment) uppdateringar.

Andra gånger är det svårt att hitta orden för att beskriva saker. Fachinernade grejer som våren till exempel. Jag älskar det som håller på att hända ute. Min bästa tid är nu. Jag älskar björkarnas fantastiska gröna små blad som skriker av liv. Och alla knoppar och alltalltallt som växer. Och den fantastiska doften om kvällarna när daggen lägger sig. Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Vi vann! Ja, och fastan och påsken som var. Men ibland känns orden så små.

Och för att återgå till det första: mitt liv är egentligen nästan hur intressant som helst. Det finns planer. Och drömmar. Och tankar. Det finns fint tyg som förvandlas till necessärer och vackra papper som blir till fåglar. Det finns frön som omsorgsfullt tas om hand och så sakteliga gror. Det lagas god mat och blir spontana picknickar. Och det finns lila penséer på balkongen.

Och så har jag och Emil börjat jogga också. I ett område bara en pytteliten bit från vårt hem där det är hur vackert som helst om försommarkvällarna. Jag vill ta kort, men jag vill inte gärna springa med kameran i fickan. Jag har inte ens någon ficka.

JR och stadens rynkor

En anonym konstnär.

Som lånat mina initialer till pseudonym.

Påminner människor.

Om att det finns människor.

Jag tycker att det är vackert.

Vårens tyger

Jag har ett problem:

En pysslig och hyfsat hemmakär tjej i tjugofemårsåldern, med känsla för inredning, kom fram och sade till honom: ”Mästare, jag skall följa dig vart du än går.” Jesus svarade: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.”

Jag tror inte att det nödvändigtvis skulle bli lättare för mig att följa Jesus om jag var hemlös.

Men jag tror å andra sidan inte att Jesus botaniserar bland blomkrukor och designade tvålpumpar. Inte ens på loppis. Eller ägnar flera kvällar i rad åt att välja mellan blankt eller matt kakel till badrummet. Eller lägger pengar på inredningsmagasin som listar de senaste trenderna. Eller möblerar om och köper nytt och väntar på Åh-vad-fiiint-bekräftelsen från vännerna.

Som sagt, jag tror inte Jesus menar att jag ska göra mig hemlös eller sälja min älskade säng. Men hans ord säger mig något om att mitt intresse för hem och inredning är minst sagt osunt. Jag tror helt enkelt inte att han går på min innerliga längtan om att helhjärtat följa honom när det upptar så mycket av min tid. Jag gör det knappt själv längre. Och ändå är det så himla svårt att värja sig emot. Inredningsmagasin överallt. Kreativa ådran pulserar och vet liksom inte något annat än att byta plats på kuddarna i soffan. Varje tv-kanal har minst ett inrednings-/byggprogram. Varje morgontidning en bostadsbilaga. Loppisar ploppar upp överallt. ”Alla” renoverar och pratar om köksinredning. Och få ifrågasätter omtapetsering av hela lägenheter där förra ägaren bara hade fel stil sist hon tapetserade om (förra våren).

Mästare, jag ska följa dig vart du än går.

Jag ska bara gå in här och kolla vårens tyger.

Är det sant?

Är det sant, Herre, att du alltjämt
älskar att betrakta vattnet,
vinden,
ljuset?
Är det verkligen så
att du ännu har känsla för
fåglarna,
blommorna,
barnen?
Då är jag viss om att du med lika stor kärlek
betraktar
det som ständigt framgår
ur människors händer,
eftersom du har givit dem del i
din makt att skapa.

– Dom Helder Camara

Fåfänglighet eller gudagiven kreativitet. Jag balanserar mellan dessa båda på den ibland smala och snåriga stig som är mina tankar. Jag tycker faktiskt det är svårt ibland. Svårt att se skillnad.
Och så kärleken. Till saker. Jag vet ju att Gud skänker oss natur, människor och saker att njuta av. Och för att se hans härlighet. Ändå – var finnes gränsen?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Du.

Åh. Jag som tycker alla hjärtans dag är så himla himla fjantigt. Nu ska vi gå på bio och hångla allihopa på en måndag. Ja, jag har ju så svårt för sånt där… Romantik på kommando. Köpaköpa geléhjärtan. Ja. Men Nej tack.

Men så skriver Lisa om Du-dagen istället! Fy katten vad bra! Jag älskar Du-dagen.

Och Frida skriver passande nog också under rubriken Du. Vackert.

 

Den där bloggen…

… vad skulle den handla om nu igen?
Jag måste få utlopp för något någonstans.
Jag vet inte om blogg är rätt, men kanske.
Igår sydde jag ett litet litet fodral till vårt Go! (alfapetbokstäver du vet) och gjorde en liten fin blomgrupp att ha på köksbordet.
Då fick jag utlopp för något, men jag vill mer.

Kan vi inte ha en rosa blogg?
Eller kanske inte.
Men jag gillar känslan i Kajsas (jag vet att den inte är rosa). Fast vi vill väl skriva mer, och det kan man ju få.

Ska vi ha ett möte någon gång?

Linda.

(Mail till Josefine 22 september 2010, strax innan bloggens födelse.)

Annorlundahet

Jag pulsar hemåt i snöstormen, efter en tenta som tagit all min energi. Knatar på längs ån som drabbats av en demografisk tsunami och därför är fylld till bredden med gräsänder. Plötsligt ser jag den igen – albinoanden. Den snövita. Jag som trodde jag inbillat mig sist. Och jag tänker på det där med annorlundahet. Varför vill vi vara som alla andra? Vad är vi så rädda för?

Om anden haft möjlighet hade den bergsäkert köpt färg och penslar, målat sig grön och brun.